måndag 7 mars 2016

Våren tvekar

Våren tvekar
det gör också vi.
Än är det inte dags,
att våga flyga,
kasta sig ut.
I det okända.
Att släppa taget
om det som varit,
finna det
vi var skapta för.
Utan att tveka.
Finna glädjen i själen,
upptäcka magin.
Men våren tvekar.
Stilla vi vilar
i det som är.

Med omtanke,
Anna

måndag 29 februari 2016

Att ta emot budskap från en fågel...

...kan förändra min dag i rätt riktning, då det är så lätt att tvivla på sig själv ibland.
De dagar jag känner mig  liten och inte förmår omfamna mig själv. Egots röst tar över och plötsligt tvivlar jag på att jag är på rätt väg.
Jag har bestämt mig för att följa hjärtats väg. Det har varit en lång väg dit. Men det kan liknas vid att jag suttit inlåst i bur, som en fågel, känt mig fjättrad vid mitt öde. Nu har buren öppnats och jag kikar ut, ser en fantastisk vidunderlig värld där utanför. Mina vingar bär mig på enastående äventyr vissa dagar. Andra dagar sitter jag kvar på min pinne i buren och betraktar livet där utanför.
Att inte förut haft kontakt med sitt hjärta innebär förstås att det mångt och mycket blir att våga gå emot och handla mot sin rädsla. Egot är ständigt där och hackar men hjärtats röst har ökat i styrka och det är numera omöjligt att hejda dess upptäckarglädje och livslust.
Idag satt jag kvar i buren men i skogen mötte jag en talgoxe...ivrig att berätta att jag är på rätt väg.
Det väljer jag att lyssna på, då jag tror att hela universum jobbar för att vi ska vara lyckliga.
Jag får budskap från fåglarna och jag vet inte varför. Någon sa att alla får det, men att de flesta har så bråttom att de inte tar sig tid att lyssna. Men märker du att det är en viss sorts fågel som du ofta ser, så kan det vara så att den vill dig något. Jag googlade och hittade en bok, Djurens språk som jag köpte. Den läses flitigt här numera, och jag förstår också varför jag har en labrador som ständig följeslagare. Mer om labradoren en annan gång.


                                         Foto: natursidan.se
Med omtanke,
Anna

söndag 28 februari 2016

Det sårbara hos en människa...

är också det allra vackraste. Att visa sin sårbarhet är ett tecken på inre styrka.
Det är det sårbara inre barnet som behöver lyftas fram och omfamnas.
Det barnet är kärlek. Det barnet leder oss rätt i livet och låter glädjen återigen få ta plats i våra liv.
Himmelriket tillhör barnen, och visst är det så. Vi behöver bli de barn vi en gång var och låta de barnen visa vägen i våra liv.
Ju fler som omfamnar sin  sårbarhet desto mer kärlek kommer spridas i världen.
Så skrivs en ny historia och världen blir vackrare.

Med omtanke,
Anna